Det måste vara en förbannelse...
Det har hänt igen!! Modo torskade mot Djurgården i Globen och självklart var jag där.
Det var inte lite de förlorade med heller utan nästan utklassning, 7 - 0, det är ju nästan pinsamt. Jag vågade iaf inte gå runt med något som töd på att jag var Modoit, jag höll halsduken lite diskret i handen.
Modo har vunnit en match på Globen de senaste 8 åren, den enda matchen jag missat sen jag började gå på deras matcher. Det måste ju vara en förbannelse jag drar med mig...
Antingen får jag sluta gå på matcherna eller så får jag börja heja på ett annat lag så Modo kan börja vinna i Stockholm.
Även fast resultatet var piss så var det endå en ganska rolig kväll, men det blir det ju alltid med rätt sällskap!
Mellan andra och tredje perioden kom Difs fotbollslag (amerikansk) ut på isen och fick lite blommor, fattade inte riktigt varför men tror det hade gått bra för dem eller något. Sedan kunde man komma och typ prata med dem vid nått bord, så jag och Bex sprang dit. Vi ville veta om de var så bredaxlade som de såg ut eller om de hade axelskydden på sig.
Vi vågade inte riktigt fråga så vi kom på iden att vi skulle "råka" gå in i någon för att känna efter. Rebecca gjorde ett tappert försök men killen var för lång. Hon räckte typ upp till armbågen på honom så vi har inte fått något svar å dem frågan.
Men jag gissar på att de inte hade några axelskydd utan var otroligt vältränade. Tror jag ska börja se lite mer på amerikansk fotboll.
I slutet av tredje perioden hängde jag faktiskt inte med så mycket i spelet, Djurgården hade så skön stämmning på Hovet så jag satt avundsjukt och tittade på dem i stället. För ett ögonblick önskade jag att jag inte var Modoit.
Några småungar började gå runt isen och banka i reklamskyltarna och efter ett tag gick hela klacken på ett led efter dem och bankade i takt. Det såg jäkligt härligt ut och jag och Bex funderade på att joina dem, men jag kunde inte.
För evigt trogen Modo hockey.
